Filosofiskt onykter.
Jag älskar när man blir sådär filosofiskt onykter. När man begrundar alla världens problem.
Idag har jag tagit itu med rasism. Fast det gick inte speciellt bra, jag upptäckte bara att det var jag själv som hade fördomar. Jag måste verkligen se mig omkring, göra ett studiebesök i U-länderna.
Sedan abropå ingenting, det är fullmåne ikväll! Och det fick mig att tänka efter, hur fan lyser månen egentligen? Den finns ju bara där och lyser. Först antog jag att solen fanns bakom månen och lyste igenom (typ som när man lyser med ficklampa genom fingrar eller liknande), men vafan månen är ju solitt sten.
Sen kom jag på det, utan att ha gått någon naturlinje halvt psykiskt handikappad av för många drinkar att : solen måste ju ligga bakom jorden och belysa månen på olika sätt beroende på hur jordens lutning står sig emot månens. Det förklarar ju allt! Jag kände mig så smart, och inte ett dugg blond. Pappa var dock inte lika imponerad, han suckade och tyckte att jag skulle sova - inte fundera så mycket. Tänkte inte lyda hans råd, men nu vill jag. Jag är trött.
Puss godnatt.
Idag har jag tagit itu med rasism. Fast det gick inte speciellt bra, jag upptäckte bara att det var jag själv som hade fördomar. Jag måste verkligen se mig omkring, göra ett studiebesök i U-länderna.
Sedan abropå ingenting, det är fullmåne ikväll! Och det fick mig att tänka efter, hur fan lyser månen egentligen? Den finns ju bara där och lyser. Först antog jag att solen fanns bakom månen och lyste igenom (typ som när man lyser med ficklampa genom fingrar eller liknande), men vafan månen är ju solitt sten.
Sen kom jag på det, utan att ha gått någon naturlinje halvt psykiskt handikappad av för många drinkar att : solen måste ju ligga bakom jorden och belysa månen på olika sätt beroende på hur jordens lutning står sig emot månens. Det förklarar ju allt! Jag kände mig så smart, och inte ett dugg blond. Pappa var dock inte lika imponerad, han suckade och tyckte att jag skulle sova - inte fundera så mycket. Tänkte inte lyda hans råd, men nu vill jag. Jag är trött.
Puss godnatt.
Samhällets arbetslösa undomar - parasiterna som förstår arbetsmoralen.
Fanzineprojekt + kvällskurser i japanska + vanliga skoldagar + 2 timmars sömn per natt + bara hinna med ett mål mat om dagen = en rimlig anledning att säcka ihop. Det är en ekvation jag förstår och genomlider tillsammans med många andra.
Så jag är nu så jävla förbannad på alla mina äckliga latmaskar till vänner. När en annan jobbar och sliter för att komma någonstans sitter ni hemma på socialbidrag eller med "läkarintyg", skiter i skola och framtid överhuvudtaget för att det är tråkigt samt gråter lite över hur ledsna ni är över att en jävla brud dumpade er för några år sedan. Börjar knarka lite tabletter, börjar snacka lite om självmord, börjar dejta rakbladet, börjar skåpsupa, börjar röka på and so on. Patetiskt.
Jag tycker inte ett dugg jävla synd om er. Det är inte samhällets eller någon annans fel att ni är för fucked up i huvudet för att förstå att skolan är något man måste orka igenom, om man inte väljer att börja jobba direkt. Men till och med jobba för pengar, det är ni ju för lata för. Som sagt mycket bekvämare att sitta hemma och snitta lite i armen för att få råd med hyran.
Det finns folk som verkligen behöver hjälp, kliv ner på jorden förfan.
Så jag är nu så jävla förbannad på alla mina äckliga latmaskar till vänner. När en annan jobbar och sliter för att komma någonstans sitter ni hemma på socialbidrag eller med "läkarintyg", skiter i skola och framtid överhuvudtaget för att det är tråkigt samt gråter lite över hur ledsna ni är över att en jävla brud dumpade er för några år sedan. Börjar knarka lite tabletter, börjar snacka lite om självmord, börjar dejta rakbladet, börjar skåpsupa, börjar röka på and so on. Patetiskt.
Jag tycker inte ett dugg jävla synd om er. Det är inte samhällets eller någon annans fel att ni är för fucked up i huvudet för att förstå att skolan är något man måste orka igenom, om man inte väljer att börja jobba direkt. Men till och med jobba för pengar, det är ni ju för lata för. Som sagt mycket bekvämare att sitta hemma och snitta lite i armen för att få råd med hyran.
Det finns folk som verkligen behöver hjälp, kliv ner på jorden förfan.
No candy = trip to japan?
Om jag la ner godisätandet och skolfikandet (halva studiebidraget, ungefär *host*), och la dom pengarna till mitt sparkonto - då skulle jag ju faktiskt spara ihop snabbare till min resa. Nu är det bara 33 000 kronor som fattas, det är ju småpotatis. Ge mig ett jobb och mycket trisslotter så ska det nog skrapas ihop ska ni se.
Och jag har lovat mig själv, att när jag väl åker på den där resan ska jag aldrig mer köpa ett paket cigaretter i Sverige. Det är för dyrt, och det finns så mycket annat som är roligare. Spara ihop pengar till en lägenhet till exempel.
Och jag har lovat mig själv, att när jag väl åker på den där resan ska jag aldrig mer köpa ett paket cigaretter i Sverige. Det är för dyrt, och det finns så mycket annat som är roligare. Spara ihop pengar till en lägenhet till exempel.
Alkohol.
Jag vet att det blir för mycket. Jag vet att jag gör otroligt dumma saker.
De senaste fyllorna har jag:
- försökt lifta till Skåne med lastbilar,
- övervägt att ha sex med en tjejkompis i ett badkar,
- suttit på en väg och väntat på att bli överkörd,
- köpt en guldfisk,
- börjat dricka så fort jag vaknat på morgonen i hopp om att slippa bakfylla
- uppmanat kompisar att vara otrogna,
- ringt och skällt ut folk för att de är dåliga i sängen,
Varför? Jag brukar faktiskt kunna sköta mig någolunda bra. Nu överväger jag att sluta dricka alkohol, för vissa av de här sakerna (och några till som jag över min döda kropp kommer nämna) är bara för mycket. Kalla mig tråkigt, men man börjar undra vad man håller på med när man efter en fest vaknar upp med en polare i en 50-årig gubbes lastbil.
Men förhoppningsvis blir det aldrig lika hemskt som kräftskivan. Eller nyår för den delen.
Snart är det Valborg också, och jag hoppas att den inte blir lika förstörd som förra året. Jag vill faktiskt vara med en stund och komma ihåg saker i år.
De senaste fyllorna har jag:
- försökt lifta till Skåne med lastbilar,
- övervägt att ha sex med en tjejkompis i ett badkar,
- suttit på en väg och väntat på att bli överkörd,
- köpt en guldfisk,
- börjat dricka så fort jag vaknat på morgonen i hopp om att slippa bakfylla
- uppmanat kompisar att vara otrogna,
- ringt och skällt ut folk för att de är dåliga i sängen,
Varför? Jag brukar faktiskt kunna sköta mig någolunda bra. Nu överväger jag att sluta dricka alkohol, för vissa av de här sakerna (och några till som jag över min döda kropp kommer nämna) är bara för mycket. Kalla mig tråkigt, men man börjar undra vad man håller på med när man efter en fest vaknar upp med en polare i en 50-årig gubbes lastbil.
Men förhoppningsvis blir det aldrig lika hemskt som kräftskivan. Eller nyår för den delen.
Snart är det Valborg också, och jag hoppas att den inte blir lika förstörd som förra året. Jag vill faktiskt vara med en stund och komma ihåg saker i år.
Prickekorv.
Hur kommer det sig att någon uppfann något så himmelskt gott som prickekorv? Jag har ätit fyra limpmackor nu och är fortfarande inte nöjd. Jag kommer bli riktigt tjock en dag.
Idag är för övrigt ingen bra dag. Det är en sån där dag då man bara vill krypa ner under täcket och skrika. Inte ens det faktum att jag nu är chefredaktör, japanskan har börjat eller att pappa och jag ska till IKEA kan muntra upp det minsta.
Jag känner mig som en misslyckad klump av bläck, på ett trasigt papper i en möglig papperskorg. Poetiskt, jag vet.
Idag är för övrigt ingen bra dag. Det är en sån där dag då man bara vill krypa ner under täcket och skrika. Inte ens det faktum att jag nu är chefredaktör, japanskan har börjat eller att pappa och jag ska till IKEA kan muntra upp det minsta.
Jag känner mig som en misslyckad klump av bläck, på ett trasigt papper i en möglig papperskorg. Poetiskt, jag vet.
Dra er upp ur träsken, vafan.
Nu är det såhär, att mitt lov har bestått av väldigt många delar som alla har lett till en otrolig insikt.
Världen är inte skit. Det finns människor som vill och orkar umgås med mig 24/7. Det finns en människa som verkligen anstränger sig sitt yttersta för att vi ska ha så jävla roligt som möjligt tillsammans. Jag pratar förstås om bruden som under lovet öppnade mina ögon till något helt nytt, det kallas vänner på lika villkor. Där det inte handlar om att uttnyttja min godhet, mina pengar, mina cigaretter eller min ensamhet. Det känns som om min existens faktiskt har en mening, som att det finns människor som ännu inte hamnat i det förbannade pojkvänsträsket.
För jag förstår inte: Vad är meningen att sätta sig i koppel redan nu...? Ut och se världen, lifta till Stockholm, åk lastbil till Köpenhamn, sno en moppe och åk ut i skogen och sup. Bara någonting. Jag citerar min ibland kloka farmor: "Det är så depprimerande att se er förstöra era liv p.g.a. av något som man ändå hinner med senare"
Världen är inte skit. Det finns människor som vill och orkar umgås med mig 24/7. Det finns en människa som verkligen anstränger sig sitt yttersta för att vi ska ha så jävla roligt som möjligt tillsammans. Jag pratar förstås om bruden som under lovet öppnade mina ögon till något helt nytt, det kallas vänner på lika villkor. Där det inte handlar om att uttnyttja min godhet, mina pengar, mina cigaretter eller min ensamhet. Det känns som om min existens faktiskt har en mening, som att det finns människor som ännu inte hamnat i det förbannade pojkvänsträsket.
För jag förstår inte: Vad är meningen att sätta sig i koppel redan nu...? Ut och se världen, lifta till Stockholm, åk lastbil till Köpenhamn, sno en moppe och åk ut i skogen och sup. Bara någonting. Jag citerar min ibland kloka farmor: "Det är så depprimerande att se er förstöra era liv p.g.a. av något som man ändå hinner med senare"
18 år och fortfarande lika jävla korkad.
Fattar ingenting, du är så jävla blåögd vet du det? Och nu sitter jag här och bölar som ett litet barn. PÅ MIN 18-ÅRSDAG! Tack så mycket, tack återigen.
Låter "röka sönder lungorna och dö jävligt mycket i förtid" bra? Ja det gör det.
Åt helvete med skiten och HEJ DÖDEN!
Låter "röka sönder lungorna och dö jävligt mycket i förtid" bra? Ja det gör det.
Åt helvete med skiten och HEJ DÖDEN!
Sometimes I miss you...
Jag är måttligt besviken.
Idag är jag verkligen inte på topp. Det har jag inte varit överhuvudtaget den här veckan. Stress, panik, läxor, prov och julklappar är absolut hemskt. Jag känner hur kroppen sakta men säkert bara vittrar bort, jag orkar verkligen inte. Förutom all den pressen finns det saker som bubblar under ytan, saker jag gör som är helt oacceptabla. Jag orkar inte göra min familj besviken igen. Jag vill bara vara perfekt. Jag vill att ni ska vara stolta, men det är ni inte.
Livet är bra ensamt egentligen. Speciellt när man har tappat gnistan till allt. De flesta väljer att skämta bort det, eller hoppfullt tro att det kan bli bättre. Men det blir det inte. Är inte de senaste 4 årens skitinsatser i skolan ett bra bevis på det? Jag kan inte ändra på mig, jag kan inte bli bättre än jag redan är. Hjälp mig istället förfan.
Precis som en vän till mig var smidig nog att påpeka en dag "alltså jag bara kollar igenom din bilddagbok och blogg snabbt, det står ju så mycket att man inte orkar läsa. det är så tråkigt". Jag tänkta hälsa tillbaka att "du kan åtminstonde låtsas att du bryr dig istället för att verkligen göra det uppenbart hur du skiter i mina, långa emo-inlägg sprängfyllda med mina känslor" Det är ju vänligt. Jag vet hur påfrestande det är med vänner som beter sig som en emo, tycker synd om sig själv & sitt hemska liv. Men man gör det inte bättre genom att vifta bort det. Det blir snarare ännu mer mindrevärdeskomplex. Tack kära du för att du ännu en gång bryter ner mig med dina jävla, totalt genomkorkade skitkommentarer.
De flesta brukar faktiskt kalla mig för både känslokall, självupptagen och egocentrerad. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda gång då jag inte ställt upp för er. Bara för att nämna några av mina osjälviska gärningar: Gått ut på promenad, lånat ut pengar, givit bort cigaretter, givit bort den sista cigaretten till någon som är ledsen, suttit kvar timmar i skolan, följt med på stan trots berg av läxor och tonvis med ångest, försökt ge julklappstips och ignorerat att du fräste som en jävla katt, erbjutit att prata och diskutera problem alla tider på dygnet, erbjudit sovplats, ringer flera gånger i veckan och kollar läget om någon är ledsen, avbokar viktiga saker, stannar hemma från skolan - bara för att prata igenom viktiga saker, betalar för andra när de själva inte har råd. Allt allt allt. Jag får inte ens ett tack tillbaka.
Efter 3 dagar utan någon som helst kontakt med omvärlden har det inte ramlat in det minsta sms, telefonsamtal, inlägg, kommentar eller mail. Absolut inget. Och vet ni vad? Jag är så jävla besviken, sårad och tycker det är så jävla otacksamt. Och fan vad jag skulle vilja skriva en komplett redogörelse med namn, händelser och markera med fet stil, för berörda personer skulle inte läsa igenom det här. Det är ju trots allt för jobbigt.
Dystopia.
Det började som ett blygsamt litet projekt om Dystopia till Engelskan i skolan, men inom en dag hade det blåst över till ett enormt journalistiskt projekt om hitlertyskland. Jag håller på att skriva en novell om ett samhälle där Earnst Rutherford skulle sålt sin idé om massförstörelsevapen till Tyskland istället för England. Jag tror min skrivarådra har kommit tillbaka, rejält. Det här kommer bli ännu större än den 146,234 (lite drygt 60 A4) långa Star Wars-fanfic'en jag skrev 2004 som är mitt största projekt någonsin.
Hela natten igår satt jag alltså och studerade olika aspekter av den nationalsocialistiska politiken samt pluggande in lite olika fakta om atomklyvning och Dr. Mustangs alter ego Earnst Rutherford (som var med och skapade teorin bakom atombomben). Jag har skrivit 2 kapitel, 2 sidor med författarnoter om språk och upplägg samt studerat olika filmer och serier som jag kommer ta inspiration från.
Seriöst, jag känner mig helt fanatisk. Varför har jag fått för mig att skriva om det här? Ämnet har inte ens någon speciell innebörd, jag känner ingen som deltagit i första eller andra världskriget. Det måste vara millitärerna. Millitäruniform är hett.
Hela natten igår satt jag alltså och studerade olika aspekter av den nationalsocialistiska politiken samt pluggande in lite olika fakta om atomklyvning och Dr. Mustangs alter ego Earnst Rutherford (som var med och skapade teorin bakom atombomben). Jag har skrivit 2 kapitel, 2 sidor med författarnoter om språk och upplägg samt studerat olika filmer och serier som jag kommer ta inspiration från.
Seriöst, jag känner mig helt fanatisk. Varför har jag fått för mig att skriva om det här? Ämnet har inte ens någon speciell innebörd, jag känner ingen som deltagit i första eller andra världskriget. Det måste vara millitärerna. Millitäruniform är hett.
Ovanligt positivt inlägg.
Jag har faktiskt funderat över mitt liv idag. Det tog inte mindra än en enda minut att komma på att just nu trivs jag jävligt bra med mig själv. Jag har underbara människor runt omkring med hela dagarna (och kvällarna), skolan går hur bra som helst - på räls liksom, att jag lär mig japanska så fort känns som en blessing från de högre makterna.
Det känns som att ju äldre man blir, ju tyngre börda måste man bära. Men samtidigt blir man väldigt stark, och styrka är det viktigaste för att orka med allt runtomkring. Världen runt omkring mig börjar faktiskt se lite annorlunda ut. Jag känner mig som en vis buddist som nått upplysning. Det finns inte bara ett svar, det finns inte bara svart & vitt - det finns faktiskt en hel gråskala emellan. Det finns inget som egentligen heter rätt och fel, det finns bara människors snedvridna eller instängda åsikter och fördomar.
I dag är jag helt enkelt en jävligt bra människa som har roligt med livet. Fan vad bra!
Det känns som att ju äldre man blir, ju tyngre börda måste man bära. Men samtidigt blir man väldigt stark, och styrka är det viktigaste för att orka med allt runtomkring. Världen runt omkring mig börjar faktiskt se lite annorlunda ut. Jag känner mig som en vis buddist som nått upplysning. Det finns inte bara ett svar, det finns inte bara svart & vitt - det finns faktiskt en hel gråskala emellan. Det finns inget som egentligen heter rätt och fel, det finns bara människors snedvridna eller instängda åsikter och fördomar.
I dag är jag helt enkelt en jävligt bra människa som har roligt med livet. Fan vad bra!
Den perfekta svenska familjen.
Idag på väg hem från Alsike och in till stan slog det mig. Det kändes som en sten i huvudet ungefär. För det mesta kan man tränga undan det, alla känslor om det allra känsligaste ämnet. Men ibland går det inte. Och när det väl brister är man helt ensam. Ensam med en telefon i ena handen och en cigg i den andra. Sedan ringer man alla på kontaktlistan och hör efter om någon är vaken. Sedan pratar man länge i en enda stor känslohög. Oftast förstår ingen, men det känns bättre. Man förtränger sina problem ett par veckor till, sedan gör man om samma procedur.
Just nu vägrar du se att det går åt helvete för alla dina barn. Att du psykiskt tvingat oss till en patetisk existens som har sin grund i att försöka glömma vad som hänt. Jag kan aldrig sluta gråta. Det gör så ont att se oss falla, en efter en. Att en av dem måste gå om ett år i skolan, den andra är självdestruktiv och den tredje har gjort för dumma saker för att skriva det i en blogg. Jag vet inte längre. Det finns inga svar, för jag vet inte vad jag ska fråga. Varken du eller jag vet varför. Vi bara lever i våran patetiska låtsassymbios där du är aldrig här. Du missar allt. Du vill inte se. Du orkar inte med dina hemska barn.
Sorgligast av allt är att vi alltid förlåter dig. Blåögda och blonda, ser det vi vill se - en perfekt svensk familj.
Just nu vägrar du se att det går åt helvete för alla dina barn. Att du psykiskt tvingat oss till en patetisk existens som har sin grund i att försöka glömma vad som hänt. Jag kan aldrig sluta gråta. Det gör så ont att se oss falla, en efter en. Att en av dem måste gå om ett år i skolan, den andra är självdestruktiv och den tredje har gjort för dumma saker för att skriva det i en blogg. Jag vet inte längre. Det finns inga svar, för jag vet inte vad jag ska fråga. Varken du eller jag vet varför. Vi bara lever i våran patetiska låtsassymbios där du är aldrig här. Du missar allt. Du vill inte se. Du orkar inte med dina hemska barn.
Sorgligast av allt är att vi alltid förlåter dig. Blåögda och blonda, ser det vi vill se - en perfekt svensk familj.
Rihanna - Umbrella.
Tillägnad Mattias Andersson, min absoluta favoritbesökare på bloggen.
Tack för all viktig kunskap du bidragit med ända sedan starten någon gång i Mars. Jag har lärt mig massor av värdefullt! Nu vet jag t.ex. att sångaren i ett sketet blackmetal-band vid namn Silencer är psykiskt störd, det kommer vara något jag bär med mig hela livet. Tack ännu en gång, jag hoppas verkligen du fortsätter läsa min blogg!
Nattfilosofi.
Jag hatar att säga det, att erkänna det vore som att erkänna mig själv besegrad i en fråga jag brinner för. Men är det inte lite ensamt utan en pojkvän? Det verkar mysigt på något sätt.
Men när jag tänker tillbaka på mina egna upplevelser var det
(A) en person som inte delade mina intressen och det drev mig till vansinne. det höll ändå länge innan jag tröttnade.
(B) han som var bra i sängen, delade mina intressen. det gick över rätt snabbt, för lika är aldrig bra.
(C) en helt lealös person utan egna åsikter som bara existerade för att göra mig lycklig. tröttsamt.
Nu när jag skrev dom där punkterna förstår jag varför jag inte vill vara bunden till någon. Jag blir aldrig nöjd. Jag gillar inte tofflor utan stake, jag gillar inte arroganta & självgoda snobbar, depression är inte hett, för bra i sängen ger bara komplex, en perfect match är tröttsamt, en helt olik person är intressant ett tag tills man argumenterat sönder alla samtalsämnen och inte står ut med varandra. Så basically, jag tycker inte om någon?
Äsch jag är säkert bara lite sugen såhär på kvällskanten. Avundas paren och deras eviga förmåga att få utlopp för sin fysiska behov så fort dom har lust. Pardon my french men jag behövde bara lätta på hjärtat. Nu är det rent igen: inga flera relationer.
Godnatt.
Men när jag tänker tillbaka på mina egna upplevelser var det
(A) en person som inte delade mina intressen och det drev mig till vansinne. det höll ändå länge innan jag tröttnade.
(B) han som var bra i sängen, delade mina intressen. det gick över rätt snabbt, för lika är aldrig bra.
(C) en helt lealös person utan egna åsikter som bara existerade för att göra mig lycklig. tröttsamt.
Nu när jag skrev dom där punkterna förstår jag varför jag inte vill vara bunden till någon. Jag blir aldrig nöjd. Jag gillar inte tofflor utan stake, jag gillar inte arroganta & självgoda snobbar, depression är inte hett, för bra i sängen ger bara komplex, en perfect match är tröttsamt, en helt olik person är intressant ett tag tills man argumenterat sönder alla samtalsämnen och inte står ut med varandra. Så basically, jag tycker inte om någon?
Äsch jag är säkert bara lite sugen såhär på kvällskanten. Avundas paren och deras eviga förmåga att få utlopp för sin fysiska behov så fort dom har lust. Pardon my french men jag behövde bara lätta på hjärtat. Nu är det rent igen: inga flera relationer.
Godnatt.
Stor eller liten när det passar.
Varför kan inte allt vara lika lätt som när man var liten? Jag vill inte vara gammal och fatta beslut. Allt man gör är bara att välja fel och så slutar allt i kaos. Vem finns där och ser till att allt blir rätt? Ingen. Man ska klara allt själv, men när det passar ska man lyda blint för det är faktiskt 110 dagar kvar innan jag officiellt blir myndig.
Skratta ni, men en dag ska jag visa er.
Skratta ni, men en dag ska jag visa er.
-
Det är lugnt. Även om jag skriver tonvis med meningslösheter betyder det inte att jag mår dödligt dåligt. Det är bara faser. Faser av total depression som jag går igenom ibland. Stänger in mig i mörkret och brottas med demonerna jag inte orkar ta hand om i vardagen. Jag tycker inte om att bli påmind om det förflutna. Ännu mindre tycker jag om mitt hemska karaktärsdrag som jag ärvt från min mor, att ignorera allt. Jag tjatar, förlåt. Men det är ett sånt där problem jag inte vet hur man ska ta itu med. Hur möter man sina problem egentligen... Hur...
Mitt hjärta gör ont. Ibland tror jag att det måste vara någon hjärtsjukdom för det slår för fort med dubbla slag. Men det bara är så. Och jag yrar. Jag borde inte skriva saker när jag är upprörd. Det blir alltid halva meningar, dunkla budskap och alldeles för personligt för att låta snokande människor få veta. Men skitsamma. Hoppas det är trevlig läsning.
Mitt hjärta gör ont. Ibland tror jag att det måste vara någon hjärtsjukdom för det slår för fort med dubbla slag. Men det bara är så. Och jag yrar. Jag borde inte skriva saker när jag är upprörd. Det blir alltid halva meningar, dunkla budskap och alldeles för personligt för att låta snokande människor få veta. Men skitsamma. Hoppas det är trevlig läsning.
Måndag av ångest.
Livet är en enda lång besvikelse, ljusglimtarna syns inte längre där långt borta i horisonten. Det är samma sak, varje gång. Och det gör så ont... att tålmodigt vänta på att du ska ändra dig, acceptera mig och inse dina misstag. Den dagen då du kan älska mig igen, den dagen kommer aldrig komma. Jag kommer vänta tills det är för sent.
Jag tvingade mig själv att växa upp för din skull. Men nu när jag är klok nog att förstå, vad finns det egentligen att förstå? Det finns ingen som vet vad du tänker, barn eller vuxen. Du är precis som mig... bara förtränger allt under ytan och tar ut dina agressioner på det som verkligen är viktigt. Vi ignorerar, skjuter upp, struntar i, förstör, lämnar, glömmer, hatar...
Vi är verkligen lika, det skrämmer mig.
Jag tvingade mig själv att växa upp för din skull. Men nu när jag är klok nog att förstå, vad finns det egentligen att förstå? Det finns ingen som vet vad du tänker, barn eller vuxen. Du är precis som mig... bara förtränger allt under ytan och tar ut dina agressioner på det som verkligen är viktigt. Vi ignorerar, skjuter upp, struntar i, förstör, lämnar, glömmer, hatar...
Vi är verkligen lika, det skrämmer mig.
-
Jag orkar inte. Ge upp, lämna mig ifred och försvinn.
Darling.
Dagens puss går till min darling. Bara för att du är så gulligull.
Du är ingenting.
Du var min bror. Min älskade bror som försvann in i sina egna problem och nyfunna kärlek. Jag blev som en vindpust, något du bara gick igenom och sedan glömde bort. Jag försökte ge dig allt, men fick inget annat än tårar tillbaka. Så jag fortsätter åt mitt håll, jag tänker inte vända tillbaka bara för att glömmas bort igen vid passande tillfälle.
