-

Livet är en enda lång besvikelse, ljusglimtarna syns inte längre där långt borta i horisonten. Det är samma sak, varje gång. Och det gör så ont... att tålmodigt vänta på att du ska ändra dig, acceptera mig och inse dina misstag. Den dagen då du kan älska mig igen, den dagen kommer aldrig komma. Jag kommer vänta tills det är för sent.

Jag tvingade mig själv att växa upp för din skull. Men nu när jag är klok nog att förstå, vad finns det egentligen att förstå? Det finns ingen som vet vad du tänker, barn eller vuxen. Du är precis som mig... bara förtränger allt under ytan och tar ut dina agressioner på det som verkligen är viktigt. Vi ignorerar, skjuter upp, struntar i, förstör, lämnar, glömmer, hatar...

Vi är verkligen lika, det skrämmer mig.