Jag är måttligt besviken.
Idag är jag verkligen inte på topp. Det har jag inte varit överhuvudtaget den här veckan. Stress, panik, läxor, prov och julklappar är absolut hemskt. Jag känner hur kroppen sakta men säkert bara vittrar bort, jag orkar verkligen inte. Förutom all den pressen finns det saker som bubblar under ytan, saker jag gör som är helt oacceptabla. Jag orkar inte göra min familj besviken igen. Jag vill bara vara perfekt. Jag vill att ni ska vara stolta, men det är ni inte.
Livet är bra ensamt egentligen. Speciellt när man har tappat gnistan till allt. De flesta väljer att skämta bort det, eller hoppfullt tro att det kan bli bättre. Men det blir det inte. Är inte de senaste 4 årens skitinsatser i skolan ett bra bevis på det? Jag kan inte ändra på mig, jag kan inte bli bättre än jag redan är. Hjälp mig istället förfan.
Precis som en vän till mig var smidig nog att påpeka en dag "alltså jag bara kollar igenom din bilddagbok och blogg snabbt, det står ju så mycket att man inte orkar läsa. det är så tråkigt". Jag tänkta hälsa tillbaka att "du kan åtminstonde låtsas att du bryr dig istället för att verkligen göra det uppenbart hur du skiter i mina, långa emo-inlägg sprängfyllda med mina känslor" Det är ju vänligt. Jag vet hur påfrestande det är med vänner som beter sig som en emo, tycker synd om sig själv & sitt hemska liv. Men man gör det inte bättre genom att vifta bort det. Det blir snarare ännu mer mindrevärdeskomplex. Tack kära du för att du ännu en gång bryter ner mig med dina jävla, totalt genomkorkade skitkommentarer.
De flesta brukar faktiskt kalla mig för både känslokall, självupptagen och egocentrerad. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda gång då jag inte ställt upp för er. Bara för att nämna några av mina osjälviska gärningar: Gått ut på promenad, lånat ut pengar, givit bort cigaretter, givit bort den sista cigaretten till någon som är ledsen, suttit kvar timmar i skolan, följt med på stan trots berg av läxor och tonvis med ångest, försökt ge julklappstips och ignorerat att du fräste som en jävla katt, erbjutit att prata och diskutera problem alla tider på dygnet, erbjudit sovplats, ringer flera gånger i veckan och kollar läget om någon är ledsen, avbokar viktiga saker, stannar hemma från skolan - bara för att prata igenom viktiga saker, betalar för andra när de själva inte har råd. Allt allt allt. Jag får inte ens ett tack tillbaka.
Efter 3 dagar utan någon som helst kontakt med omvärlden har det inte ramlat in det minsta sms, telefonsamtal, inlägg, kommentar eller mail. Absolut inget. Och vet ni vad? Jag är så jävla besviken, sårad och tycker det är så jävla otacksamt. Och fan vad jag skulle vilja skriva en komplett redogörelse med namn, händelser och markera med fet stil, för berörda personer skulle inte läsa igenom det här. Det är ju trots allt för jobbigt.
Essäprov.
Socialdemokraterna går till val på att "alla ska med", ett tappert försök att hjärntvätta oss med tron att verkligen alla människor kan få det bra tillsammans.
Jag har verkligen seriösa och välutvecklade åsikter idag. Jag är absolut inte stressad. Nej. Jag har bara en essä som ska vara klar om 2 h 34 minuter och 50 sekunder, och jag har knappt börjat. Gör samhället en tjänst, skjut mig. Tack på förhand.
Marilyn Manson på hovet.
Det var fint, väldigt fint. Efter en lång och mödosam väntan, snuskburgare på Burger king, ännu mer väntan och kubanska cigaretter för att hålla värmen startade herr Manson igång med "If I was your vampire" och både jag och Johanna blev lite svaga i benen.
Reflecting god, Sweet dreams, Dope show, Fight song, Lovesong, Put holes in happiness etc. <3
Minnen:
- Det homosexuella emo-paret som var oemotståndligt söta, stod och kramades med mig under förbandet.
- Den lesbiska tjejen som ville ge Johanna massage
- Kubanska cigaretter som fick även den starkaste att vekna (jag säger bara 13 mg tjära och 1,8 mg nicotin)
- "Tycker ni jag är fet?!", "Jaaaaa!"
- När manson snöt sig och det sprutade snor på publiken
- När någon plötsligt tog mig i handen och såg alldeles kärlekskrank ut
- Jag och okänd tjej som sjöng "Sweet dreams"
- En kall cola efteråt, ah, det har aldrig varit godare
- Manson körde inte The nobodies, jag ville inte gå >.<
Helgen.
Nu sitter jag hemma hos min käraste Amanda och dricker cider. Tar en återställare liksom. Och jag känner lukten av julmat. Mmmmm julmat. Snart bär det av till Stockholm och Manson, jag hoppas innerligt att Johanna har med sig kamera för min tog slut på batterier.
Puss.
Dagens citat.
Caroline: Ursäkta så mycket, jag ska genast lägga på.
Björn: Nej nej Carro, jag ser inte dig som en kvinna. Jag ser dig som Carro.
Internet-lös.
Så vad har hänt sen sist? Det var klassfest hos Kerstin. Var hos Amanda innan och värmde upp innan vi begav oss till Gottsunda. Kände inte riktigt för att dricka vin, min mage var fortfarande inte helt 100 - det blev massa cider istället. Men det var roligt. Mycket som hände, men det stannar mellan oss - orkar inte skriva ner allt. Men balkongen var helt klart kvällens hak, där satt vi och kedjerökt i timmar.
Jobbade Lördag & Söndag kväll, det var exeptionellt jobbigt. Det är mycket julhandel, alltså mycket barnfamiljer som stannar och ska ha alla möjliga konstiga menyer. Men vi pallade, och jag är stolt. Var dödstrött på kvällarna, det känns som längesedan det var sovmorgon.
Imorgon blir det fetaste sovmorgonen, börjar 13.30 med Historia. Sedan är det ett par timmars hål innan japanskan börjar 18.00.
Dagens citat.
du är så söt så mina ögon får diabetes!
Hahahaha, åh vad klockrent. Det där ska jag använda i helgen, jag vet väldigt väl någon som skulle uppskatta det ^^
Extremt lång skoldag.
Desktopen gick skitbra, jag har ett öga för design säger jag bara. Engelskan gick åt helevete, det krävs för mycket självdiciplin för att Anna, jag & Amanda ska kunna jobba i samma grupp. Amanda försökte dra igång oss, men jag och Anna skrattade för mycket åt allt annat. Dessutom stack Anna utan förvarning plötsligt hem, whaaat?
Grafisk kommunikation... ja... haha vi får inte så mycket gjort, Josefine ;D Men ändå, det blir skitbra. Jag lovar, och intalar mig själv det. Yesbox.
Hade tid hos hjärnskrynklaren för att diskutera livet. Vi diskuterade inte så mycket liv, det blev mest snack om annat. Men det är skönt, jag orkar verkligen inte prata om depprimerande saker. Och inte om mina stulna pengar. USCH DÅLIG STIL! Sedan var det besök hos Syo:n, vi snackade om Japanskan nästa år - troligen läser jag både B & C samtidigt :| men då tar dom bort mitt fula och enda IG i franska (skolk, skolk, skolk).
Bussen var 25 minuter försenad, så nu sitter jag här klockan 18.32. Lång skoldag var ordet.
The story of Vallin Jace.
--
Chapter 7; Contact with the past.
The falleen stretched out its hand to help Vallin get up from the floor, but noticed that she was stuck under the mandalorians dead body.
"You looked like you needed a handle," he said easily and a pleasant smile dressed his lips. Vallin who couldn't exactly move from where she lay moaned with pain when he kicked the dead mandalorian away from her body.
"Thanks but I'm fine" Vallin groaned with pain again and tried to get up. She failed misarably and fell down hard on her back again. The falleen smiled sarcastic and crouched down beside her.
"You are not fine, beautiful" he replied, his eyes focused on her clothes. It felt like he was undressing her in his mind.
The Falleen was moving his hands over her pained area. Slowly, in circles. Vallin felt her broken bones heal, her organ returning to normal functionality and her brain started to think fast and logical again.
"You are a force-user?" Vallin quickly rose up from her position on the floor. The force had healed her; there was no other explanation to the sudden disappearance off pain. The Falleen seemed somewhat surprised; he also rose and placed himself close in front of her.
"Didn't you notice my lightsable?" he asked her sarcastic.
"There are many kinds of people using that weapon nowadays" Vallin replied and looked the falleen suspicious in the eyes. He answered by glancing humorusly back at her, fingering on his weapon as to prove his importance.
"You're a sith, right?" she asked. He nodded and kept looking her in the eyes. His skin suddenly changed color from the light green color to a darker green; he kept acting normal as if nothing had happened. Vallin decided to not say anything either, but she infact was quite bothered by his change of color on the skin. He rubbed her back softly a little while before his hands moved down over her vertebras and stopped right over her backside.
"So why did you save me?" Vallin whispered and looked at him curiosly. The Falleen didn't answer, just fired off a bright smile and leaned in close to her ear, whispering:
"A smile is the best way of answering someone when in fact you have no other answers"
Dystopia.
Hela natten igår satt jag alltså och studerade olika aspekter av den nationalsocialistiska politiken samt pluggande in lite olika fakta om atomklyvning och Dr. Mustangs alter ego Earnst Rutherford (som var med och skapade teorin bakom atombomben). Jag har skrivit 2 kapitel, 2 sidor med författarnoter om språk och upplägg samt studerat olika filmer och serier som jag kommer ta inspiration från.
Seriöst, jag känner mig helt fanatisk. Varför har jag fått för mig att skriva om det här? Ämnet har inte ens någon speciell innebörd, jag känner ingen som deltagit i första eller andra världskriget. Det måste vara millitärerna. Millitäruniform är hett.
