-

Idag är jag verkligen inte på topp. Det har jag inte varit överhuvudtaget den här veckan. Stress, panik, läxor, prov och julklappar är absolut hemskt. Jag känner hur kroppen sakta men säkert bara vittrar bort, jag orkar verkligen inte. Förutom all den pressen finns det saker som bubblar under ytan, saker jag gör som är helt oacceptabla. Jag orkar inte göra min familj besviken igen. Jag vill bara vara perfekt. Jag vill att ni ska vara stolta, men det är ni inte.

Livet är bra ensamt egentligen. Speciellt när man har tappat gnistan till allt. De flesta väljer att skämta bort det, eller hoppfullt tro att det kan bli bättre. Men det blir det inte. Är inte de senaste 4 årens skitinsatser i skolan ett bra bevis på det? Jag kan inte ändra på mig, jag kan inte bli bättre än jag redan är. Hjälp mig istället förfan.

Precis som en vän till mig var smidig nog att påpeka en dag "alltså jag bara kollar igenom din bilddagbok och blogg snabbt, det står ju så mycket att man inte orkar läsa. det är så tråkigt". Jag tänkta hälsa tillbaka att "du kan åtminstonde låtsas att du bryr dig istället för att verkligen göra det uppenbart hur du skiter  i mina, långa emo-inlägg sprängfyllda med mina känslor"  Det är ju vänligt. Jag vet hur påfrestande det är med vänner som beter sig som en emo, tycker synd om sig själv & sitt hemska liv. Men man gör det inte bättre genom att vifta bort det. Det blir snarare ännu mer mindrevärdeskomplex. Tack kära du för att du ännu en gång bryter ner mig med dina jävla, totalt genomkorkade skitkommentarer.

De flesta brukar faktiskt kalla mig för både känslokall, självupptagen och egocentrerad. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda gång då jag inte ställt upp för er. Bara för att nämna några av mina osjälviska gärningar: Gått ut på promenad, lånat ut pengar, givit bort cigaretter, givit bort den sista cigaretten till någon som är ledsen, suttit kvar timmar i skolan, följt med på stan trots berg av läxor och tonvis med ångest, försökt ge julklappstips och ignorerat att du fräste som en jävla katt, erbjutit att prata och diskutera problem alla tider på dygnet, erbjudit sovplats, ringer flera gånger i veckan och kollar läget om någon är ledsen, avbokar viktiga saker, stannar hemma från skolan - bara för att prata igenom viktiga saker, betalar för andra när de själva inte har råd. Allt allt allt. Jag får inte ens ett tack tillbaka.

Efter 3 dagar utan någon som helst kontakt med omvärlden har det inte ramlat in det minsta sms, telefonsamtal, inlägg, kommentar eller mail. Absolut inget. Och vet ni vad? Jag är så jävla besviken, sårad och tycker det är så jävla otacksamt. Och fan vad jag skulle vilja skriva en komplett redogörelse med namn, händelser och markera med fet stil, för berörda personer skulle inte läsa igenom det här. Det är ju trots allt för jobbigt.