-

Idag på väg hem från Alsike och in till stan slog det mig. Det kändes som en sten i huvudet ungefär. För det mesta kan man tränga undan det, alla känslor om det allra känsligaste ämnet. Men ibland går det inte. Och när det väl brister är man helt ensam. Ensam med en telefon i ena handen och en cigg i den andra. Sedan ringer man alla på kontaktlistan och hör efter om någon är vaken. Sedan pratar man länge i en enda stor känslohög. Oftast förstår ingen, men det känns bättre. Man förtränger sina problem ett par veckor till, sedan gör man om samma procedur.

Just nu vägrar du se att det går åt helvete för alla dina barn. Att du psykiskt tvingat oss till en patetisk existens som har sin grund i att försöka glömma vad som hänt. Jag kan aldrig sluta gråta. Det gör så ont att se oss falla, en efter en. Att en av dem måste gå om ett år i skolan, den andra är självdestruktiv och den tredje har gjort för dumma saker för att skriva det i en blogg. Jag vet inte längre. Det finns inga svar, för jag vet inte vad jag ska fråga. Varken du eller jag vet varför. Vi bara lever i våran patetiska låtsassymbios där du är aldrig här. Du missar allt. Du vill inte se. Du orkar inte med dina hemska barn.

Sorgligast av allt är att vi alltid förlåter dig. Blåögda och blonda, ser det vi vill se - en perfekt svensk familj.